Humberta. Namnet som hemsökte spelarna på servern, en skugga av rädsla som följde även de mest rutinerade i deras drömmar. Han var offlinearens mästare, en raider som aldrig slog till när du var beredd, utan alltid när du kände dig som tryggast. Det fanns ingen som var säker från honom, inte ens Krios, grottmästaren.

Krios hade byggt sin bas i en naturlig fästning – en massiv grotta djupt inne i ett berg. För honom var det den perfekta platsen. Han brukade stolt förklara i chatten:
"Min bas är oövervinnerlig. Moder jord skyddar mig. Kom an, om ni vågar."

Hans grotta var en labyrintisk mardröm för alla som försökte ta sig in. Ingången var täckt av spikes och turrets, och gångarna var fyllda med sprängfällor, björnsnaror och falska loot-rum. Han var så säker på sin odödlighet att han ibland loggade ut i chatten med en sista provokation:
"Godnatt, grabbar. Lycka till med att hitta mig."

Men Humberta loggade inte ut. Han såg det som en personlig utmaning.

Planeringen
Humberta var inte en man som rusade in i strid utan förberedelse. Han spenderade dagar med att studera Krios grotta. Han observerade hur Krios gick ut och in, räknade hans resurser och memorerade varenda millimeter av terrängen runt basen. När han var redo, väntade han på rätt ögonblick – natten då Krios loggade ut, säker på att hans grotta var oantastlig.

Raiden
Månljuset lyste över berget när Humberta smög fram. Han undvek varje fälla vid ingången med en precision som fick det att se ut som han själv hade byggt dem. Turretsen? Borttagna med välriktade raketer. Spike-fällorna? Försiktigt undanröjda. Humberta tog sig in i grottan, hans vapen laddade och hans fokus obrutet.

Grottans inre var en labyrint, precis som Krios hade tänkt sig. Falska loot-rum lurade bakom tjocka dörrar, men Humberta var för smart för att bli lurad. Han gick metodiskt framåt, desarmerade fällor och navigerade skickligt förbi björnsnaror och gasfällor. Varje steg närmade honom Krios innersta skatt.

Efter en timmes kamp genom grottan nådde Humberta hjärtat av basen. Där, i ett massivt öppet rum, låg Krios mest värdefulla ägodelar: boxar fyllda med svavel, sprängmedel, högar av metall och ovanliga vapen. Men Krios hade lämnat en sista försvarslinje – en dold turret som öppnade eld när Humberta gick in.

Han kastade sig bakom en låda och laddade sitt raketgevär. Ett välplacerat skott senare var turreten tyst, och rummet tillhörde Humberta. Han plundrade varje box, fyllde sitt inventory till bristningsgränsen och lämnade sin signatur på en träskylt:

"Tack för donationen, Krios. Hälsningar, Humberta."

Morgonen Efter
När Krios loggade in och såg vad som hänt, gick han från förvirring till förtvivlan på sekunder. Hans bas, som han kallat oövervinnerlig, var nu en tom skal. Allt av värde var borta. I mitten av rummet stod den där skylten som brände i hans själ.

"VEM?! VEM HAR GJORT DET HÄR?!" skrek han i chatten.

Servern brast ut i skratt. Humberta svarade kallt och enkelt:

"Nästa gång, Krios, bygg något mindre lätt att öppna. Grottor är för turister."

Eftermälet
Ryktena om Humbertas raid spreds som en löpeld över servern. Krios försökte rädda sitt rykte, men ingen tog honom på allvar längre. Hans grotta, som en gång varit en symbol för styrka, blev nu en påminnelse om Humbertas obevekliga skicklighet.

Och Humberta? Han var redan långt borta, kanske på väg mot nästa bas, medan hans namn fortsatte att hemsöka varje spelares drömmar.