Announcements
Skrivbordsgeneralen
[KRÖNIKA] CAVALIER
När jag spelar ett nytt spel, spelar jag verkligheten. För hur bisarrt ett spel än må bli, eller vara, så är verkligheten bisarrare. I ett spel finns det gott och ont, man vet skillnaden från första spelstund. I verkligheten kan man gå ovetandes om vad som är gott och vad som är ont i hela sitt liv, utan att få svar.
Det första spel jag spelade var Punch Out på Nintendo. Egentligen spelade jag väl inte så mycket. Det var mest min bror som spelade medan jag satt jämte och tittade på. Inte var jag ledsen för det, jag tyckte att spelet var lika roligt iallafall. Så är det fortfarande. Jag kan sitta jämte och titta på hur länge som helst utan att ens spela själva spelet. Jag tycker det är kul att bara få vara med och se hur historien utspelar sig.
När jag var 13 blev jag beroende av ett datorspel. Spelet var ett onlinespel. Mitt i sommaren också, av alla tidpunkter på året. Mina vänner tyckte jag var konstig som inte ville hitta på något kul med dem. När skolan började var alla bruna och nyfriserade, utom jag, som var alldeles blek och långhårig. Jag har alltid varit populär i skolan, så det var ingen som gjorde någon särskild anmärkning på detta.
Jag insåg själv, efter ganska mycket självinsikt och pikar från familjen att det nu hade gått för långt med spelandet. Jag sov inte på nätterna, misskötte skolan och hade socialt liv som en kratta. När man har bättre vänner i Tyskland eller USA än de man har här hemma, hundra meter bort. Jag blev lite deprimerad och tyckte synd om mig själv, fast jag hade bara mig själv att skylla. Jag la av. Jag började träna, började ta hand lite mer om mig själv och började sköta skolan. Började flirta med tjejer mer aktivt och gick ut och hade roligt.Jag anpassade mig till verkligheten, när jag var nästan 15. Jag hade "förlorat" två år av mitt liv.
När World of Warcraft exploderade, var jag 15 år, tror jag. Jag höll mig på avstånd från spelet, vilket jag fortfarande gör. En efter en segnade mina vänner ner i fördärvet av onlinespelens magiska värld.
I skolan disskuterade de olika vapen och rustningar, strategier och raser, medan jag satt jämte, stum och förundrad. När jag skaffat ny flickvän, hade de skaffat nytt guild.Så har jag varit en gång, sa jag till mig själv, aldrig igen.
Jag spelar fortfarande spel. Mest strategispel, som Total War serien. Dock, inte så aktivt. Jag har alltid ett avstånd från spel, och det kommer jag alltid att ha. Spel kan vara nyttigt. Jag har lärt mig extremt bra engelska och någorlunda tyska från spel, samt kultur. Men jag har alltid i baktanke att jag inte ska fastna i spel. Då går det åt helvete.
Nu är jag 20 år, har gjort värnplikten med toppresultat, skaffat ny flickvän samt nyss köpt Halo: Reach, vilket skall spelas om ett par minuter.
Tack för mig!
Det första spel jag spelade var Punch Out på Nintendo. Egentligen spelade jag väl inte så mycket. Det var mest min bror som spelade medan jag satt jämte och tittade på. Inte var jag ledsen för det, jag tyckte att spelet var lika roligt iallafall. Så är det fortfarande. Jag kan sitta jämte och titta på hur länge som helst utan att ens spela själva spelet. Jag tycker det är kul att bara få vara med och se hur historien utspelar sig.
När jag var 13 blev jag beroende av ett datorspel. Spelet var ett onlinespel. Mitt i sommaren också, av alla tidpunkter på året. Mina vänner tyckte jag var konstig som inte ville hitta på något kul med dem. När skolan började var alla bruna och nyfriserade, utom jag, som var alldeles blek och långhårig. Jag har alltid varit populär i skolan, så det var ingen som gjorde någon särskild anmärkning på detta.
Jag insåg själv, efter ganska mycket självinsikt och pikar från familjen att det nu hade gått för långt med spelandet. Jag sov inte på nätterna, misskötte skolan och hade socialt liv som en kratta. När man har bättre vänner i Tyskland eller USA än de man har här hemma, hundra meter bort. Jag blev lite deprimerad och tyckte synd om mig själv, fast jag hade bara mig själv att skylla. Jag la av. Jag började träna, började ta hand lite mer om mig själv och började sköta skolan. Började flirta med tjejer mer aktivt och gick ut och hade roligt.Jag anpassade mig till verkligheten, när jag var nästan 15. Jag hade "förlorat" två år av mitt liv.
När World of Warcraft exploderade, var jag 15 år, tror jag. Jag höll mig på avstånd från spelet, vilket jag fortfarande gör. En efter en segnade mina vänner ner i fördärvet av onlinespelens magiska värld.
I skolan disskuterade de olika vapen och rustningar, strategier och raser, medan jag satt jämte, stum och förundrad. När jag skaffat ny flickvän, hade de skaffat nytt guild.Så har jag varit en gång, sa jag till mig själv, aldrig igen.
Jag spelar fortfarande spel. Mest strategispel, som Total War serien. Dock, inte så aktivt. Jag har alltid ett avstånd från spel, och det kommer jag alltid att ha. Spel kan vara nyttigt. Jag har lärt mig extremt bra engelska och någorlunda tyska från spel, samt kultur. Men jag har alltid i baktanke att jag inte ska fastna i spel. Då går det åt helvete.
Nu är jag 20 år, har gjort värnplikten med toppresultat, skaffat ny flickvän samt nyss köpt Halo: Reach, vilket skall spelas om ett par minuter.
Tack för mig!
0 - 0 of 0 Comments
You must be logged on to add comments.
There are no comments on this announcement.
